Angelica Hvass

Hej Angelica! Skulle du kunna börja med att berätta för oss vem du var som barn, runt så där 7-8 år?

Hej! Växte upp i en småstad, jag var en drömmare, jag fantiserade ofta om att jag var i en annan värld där djur pratade och allt var gjort av godis. Haha. Jag älskade naturen och alla djuren. Kunde samla på skalbaggar och fjärilar hela dagen för att sedan släppa ut de till kvällen. Jag hade inte ett bekymmer i världen. Min barndom var väldigt trygg och jag hade tur att få vara barn så som man önskar att alla skulle få.

Har du någon bild från när du var liten som du skulle kunna visa oss?

Ja, har grävt lite i mors gömmor. I bilden nedan har vi mig som liten, jag var 2,5 år gammal. Min mamma har berättat för mig att (även om man kanske inte tror det när man tittar på bilden) jag alltid var väldigt snäll och vänlig mot alla djur och som jag nämnde tidigare, älskade alla djur. Vår katt fick kattungar och detta var en av de ❤️

…och vem är du idag? Några årtionden senare?

En del av den där flickan finns kvar. Jag älskar fortfarande sagor och skalbaggar, (har en tatuerad på armen idag). Då såg jag världen som bekymmersfri och idag ser man även det mörka, vilket både kan vara på gott och ont… Man har väl landat lite mer idag, jag har två barn och vuxenlivet har kommit ikapp. Jag försöker leva med tanken att jag kanske bara har det här livet och då är det ju bäst att försöka må så bra som möjligt. Jag har flyttat runt en del men har äntligen hittat hem i Göteborg. Jag tror aldrig att jag kommer att känna mig helt vuxen och färdig, mitt glas är aldrig fullt.

Kan du komma på något från din barndom som har format dig till den du är idag?
Jag tror att en stor del i att jag blivit den jag är var den frihet jag fick, (inom rimliga ramar). Jag hade många runt mig som gav så mycket. Har minnen från farmor och farfar där vi gjorde egna metspön och farfar lärde mig hur man knöt fast krokar. Min morfar hade en skrot där vi sprang omkring och lekte bland alla gamla bilar. Jag byggde kojor,spikade ihop fågelholkar och det var ingen som sa till mig att jag inte klarade av saker. Jag växte upp med tron om att jag får göra som jag vill med mitt eget liv. Något jag känner att jag lyckats med är att äntligen kunna arbeta med något jag finner meningsfullt och roligt. Kanske har jag nått hit just pga den där lilla bekymmerslösa flickan som fick höra att hon kunde göra vad hon ville.

Angelicas prints

När började ditt intresse för fotografi?

Kreativiteten har jag haft sen jag var liten, alltid älskat att måla och rita men just fotot hittade jag ganska sent. Det började med att jag studerade smyckeskonst/smide vid en folkhögskola. Då var jag väldigt säker på att det var smyckeskonst jag ville hålla på med och smyckeskonstnär var mitt mål. Jag kände dock alltid att jag ville ha foto med i mina utställningar och märkte sen att jag la mer fokus vid att visa upp känsla genom mina foton, snarare än att smyckena skulle hålla ihop. Fotot var mitt sätt att få ur mig kreativitet när det inte fanns tid till annat, jag såg det först som ett substitut. Det tog lite tid för mig att inse att det jag bara gjorde för skojs skull kunde bli något mer. Sen en dag så föll allt på plats och jag frågade mig själv varför jag inte insett det tidigare.

Har du några fler bilder ur livet som du skulle kunna visa oss?

Den här, på min dotter är en av bilderna jag hade i min smyckeskonstutställning ”Abandoned place, shards of memories” Jag och en god vän åkte runt till ödehus och jag plockade sådant som fallit sönder och skapade tillsammans med silver smycken av dessa delar. Det är även en av mina döttrar som är modell. Det var här någonstans som fotot började ta mer plats i mitt liv.

Jag fotar också väldigt mycket när jag bara är med familjen, fångar ögonblick som sedan tillsammans blir fina berättelser att titta tillbaka på. Om man är en del av min familj så får man helt enkelt leva med att jag ofta har en kamera framför ansiktet. Här är några sådana bilder.

Din fotokonst har en hög igenkänningsfaktor och ett väldigt unikt utryck och så en lite melankolisk feel. Var hittar du din inspiration?

Det brukar ofta handla om att jag ser en plats och får en känsla utifrån den platsen. Det är sedan utifrån känslan som bilden blir till. Jag gillar att lämna en del åt slumpen och samspelet jag får tillsammans med den jag fotar är en stor del i mitt skapande. För att fånga rätta känslan så är det viktigt för mig att även en del av personen jag fotar kommer fram i bilden. Jag vill inte styra för mycket. Ibland kan det räcka med att jag ber en person tänka på en viss känsla eller göra en rörelse och då faller bitarna på plats. Jag har nästan alltid med mig min kamera för även genom ett spårvagnsfönster en regnig tisdag kan det finnas en berättelse. Det finns något vackert i det melankoliska, det finns inget ljus utan mörker. Kanske därför jag trivs så bra i Göteborg.

Mer prints från Angelica

Vilket foto är din favorit ur ditt galleri? Skulle du kunna berätta storyn bakom just den bilden?

En av mina favoriter är Systerskap, västkust. Vi åkte ut till Saltholmen, det var en väldigt kall typiskt blåsig dag i Göteborg. Jag tycker om den råa kylan som finns i bilden i kontrast till det starka band som de har till varandra, systrar, tvillingar, en tvåsamhet som finns där i både sorg och glädje. De har även varit mina vänner under en lång tid vilket såklart spelar in i mitt val. ❤️

Du fotar så många olika modeller, var hittar du dem?

Många har jag hittat genom sociala medier, jag kan bli så inspirerad av människor som vågar vara sig själva och ta plats. Jag har bara frågat helt enkelt och haft turen att de sagt ja. En del av de jag fotar är familj och vänner också, jag och min äldsta dotter som är nio år har ett speciellt band. Hon finns ofta i mina bilder. Hon brukar själv komma med ideér och älskar att åka på fotoäventyr med mig. Nu har hon själv en kamera och jag får hoppa in som modell för henne också.

Vi frågar alltid våra fotografer ifall de fick välja en känd svensk att skicka ett print till, vem skulle det vara i så fall?

Oj, vilken svår fråga.. Men den första personen som jag kommer att tänka på är Stina Wollter. Det finns så mycket hjärta och styrka i den människan. Alla människor ska få ta sin plats i världen precis så som de är och alla är lika mycket värda. Hon inspirerar mig varje dag. Vore en ära att ha en av mina bilder på hennes vägg.