Henry B. Goodwin

Fotografins goda ryckte hade raserats. En ny strömmning med hängivna piktoralister gjorde anspråk på att fotografin skulle återta sin förlorade status och åter erkännas som fullständig konstart.

Med stöd av de nya strömmningarna gjorde Goodwin sina utmanande påståenden om att det är amatörerna, inte yrkesfotograferna som är konstnärligt ledande inom svensk fotografi. Yrkesfotograferna granskades kritiskt och syntes i hans ögon oftast sakna både inlevelse och tekniskt fallenhet, med endast den kommersiella ivern som drivkraft.

Den nya konstfotografin krävde mycket tålamod och var inte kommersiellt gångbart. Det var därför inte konstigt att de mest talangfulla bilderna ursprungligen skapades av obundna amatörer som inte drevs av lönsamhetskrav. Detta var åsikter som knappast underlättade umgänget med Stockholms yrkesverksamma fotografer.

Piktorialisternas tillvägagångsätt blev att fjärma sig så långt som möjligt från kamerans oförställda sätt att mekaniskt och realistisk återge verkligheten. De inspirerades i stället av impressionisternas känsligt melankoliska drömvärld, där upphovsmannens inre bilder översattes i ett tidsödande och krävande kopieringsarbete, som kom att likna de redan etablerade grafiska förfaringssätten.

Ädelförfarandena erbjöd en närmast oändlig variation i val av tonskala, färger och pappersytor, där negativet förenklades till ett partitur. Verkligheten gestaltades i en mörk tonskala med mjuka försvagade konturer, och motivet frammanipulerades artistiskt i ett softfokusdis, befriat från störande detaljer.

Avsiktligt kunde i processen vissa partier i motivet förstärkas och andra lika naturligt dämpas ner. Fotografen skapade en självständig ny fotografi, som lösgjorde sig från kamerans mekaniska avbildande, där målet var att placera fotografin jämsides med målerikonsten.
Aldrig tidigare hade fotograferna så tydligt markerat att det inte var kameran, utan fotografen, som besjälade bilden.

Ur boken "Goodwin, en hyllning." av Bruno Ehrs och Carl Bengtsson.